Då och då dimper det ner varuprov i form av vin. Oftast får jag först en förfrågan om jag vill ha ett prov. Gäller det bag-in-box tackar jag konsekvent nej. Är det viner som inte intresserar mig eller som jag misstänker inte håller måttet så avstår jag också. När jag provat dem så skriver jag en bloggpost om vinet är bra och värt att kommentera. Om vinet är mediokert, ointressant eller trist så skriver jag inte alls men ger en kommentar till den som skickat vinet. Jag berättar alltid i bloggposten att jag fått vinet som varuprov. Sådan är min policy.

Får jag en förfrågan om att prova champagne så är min policy att konsekvent tacka ja. Så också i fallet med Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Lite kul tyckte jag att det var att få prova denna producent igen då jag för många år sedan en kort tid arbetade med dem med offerter till Systembolaget och gillade vinerna för deras elegans och renhet.

Grande Reserve Brut är snygg, ren, frisk och dominerad av citrus och lime, antydan till brödighet och med en tydlig kritig mineralitet både i doft och smak. Trots att vinet domineras av pinot noir i blenden så känns den mer som en blanc de blanc; frisk, slank, elegant och med en lång mineraltät eftersmak. Samtidigt är den lite insmickrande med en ganska hög dosage (10 g) som dock är väl integrerad.

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.

Ibland blir man förvånad. Förvånad på ett positivt sätt.

Jag har på avstånd följt och sporadiskt fått information om planteringen av vingården på Skepparp nära Kivik. Det är Bengt ”Fuffe” Åkessons (just det, familjen Åkesson bakom Kiviks Musteri och Åkesson Vin) eget lilla projekt på den gamla familjegården. 2012 var den allra första skörden och jag hade inga som helst förväntningar på ett helt nytt skånskt vin från purunga stockar. Att vinet dessutom kaxigt döpts till Grand Prix Solaris (årgångslöst?) gör ju inte att man har förväntningarna på rätt ställe och 189 kronor för en halvliter är inte billigt.

Men! Detta är nog ett av de bättre svenska vinerna jag provat. Inte det bästa men riktigt, riktigt bra! Läckert, slankt men en typisk ”svensk” syra. Stilmässigt ligger vinet mellan en nyanserad sauvignon blanc och en mineralpräglad chablis. Snygg, balanserad och njutbar.

Mycket ljust vitt vin med en ren, frisk doft av citron, lime, krusbär och gröna örter. Torr, klar, distinkt och stram syra som balanseras av en förvånansvärt koncentrerad frukt med karaktär av gröna äpplen, citrus och lime. Lång smak och tydlig mineralitet i eftersmaken.

Jag hade desto större förväntningar på den flaskjästa cidern efter att ha provat de långlagrade experimenten från Kiviks Musteri. Jag blev inte besviken!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Torr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balansera och ren eftersmak.

Om någon tvivlat på att man kan göra riktigt bra cider i Sverige och på svenska äpplen så är de härmed motbevisade. Stilmässigt liknar den en engelsk cider men med en viss fransk komplexitet.

Det är kul att bli positivt överraskad!

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra lördagen provades vinerna och idag presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng.

Då 2013 var ett nästintill perfekt år så var förväntningarna stora och hela 54 olika viner hade skickats in till bedömning vilket är ett rekord. Förra året, efter en skral skörd, störtdök resultatet till ett snitt på 6,76, det vill säga en bra bit under godkänt som är 8 poäng. Förhoppningen att få ett högt genomsnitt och chansen att kanske få dela ut många diplom och kanske till och med ett guld kom dock snabbt på skam.

Snittet blev skrala 6,27! Förra året blev det 11 godkända viner varav två bronsmedaljer men i år bara 8 godkända varav ett silver. Mycket nedslående. En stor del av förklaringen kan finnas i att flera av de större vingårdarna av någon anledning inte skickat in viner och att merparten därför kan räknas till hobbyodlarnas skara. Men även den tekniska kvaliteten var lägre och många var vinerna som hade både en och flera skönhetsfel och rent av defekter. Mycket oxiderat, översvalat samt märkligt nog både oxiderat och översvalat i vissa viner.

Här nedan listar jag det godkända vinerna.

Godkända vita viner av solaris blev 2013 Solaris från Vallda Vingård, 2013 Änglavin Solaris från Vingården Änglavin,  2013 Amoroso Solaris från Södåkra Vingård, 2013 Solaris I och 2013 Solaris II båda från Domaine Bellevue. Det enda röda som blev godkänt var 2013 Brännestads Röda från Brännestads Vingård. Godkänt blev också 2013 CARL,ett vitt vin med sötma från Gullyckevin. Bästa vin blev i särklass 2009 Blaxsta Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård som tilldelades silvermedalj.

Redan för ett par år sedan tipsade jag om löjligt billiga Dão Casal Mor. Årgången 2009 var då ett vin med mognad och i lite rustik men charmig stil.

I veckan har jag två gånger provat vinet med våra sommelierklasser som verkligen tagit vinet till sina hjärtan. Årgång 2012 har en rent utav förförisk doft av röda bär, solmogna smultron och en intressant komplexitet med toner av stallbacke, precis som en riktigt bra beaujolais cru. Likheterna slutar inte där. Den mjuka. lätta och saftiga frukten kompletteras med en lite tuggig och frisk struktur inte helt olik en Morgon. Ärlig, charmig, läskande och med en komplexitet som gör det till ett fantastiskt bra vardags- eller buffévin.

Eleverna häpnade över prislappen på obegripligt låga 56 kronor! Jag sökte upp vinet på Sytembolaget hemsida och noterade då att vinet flyttat över till beställningssortimentet och nu har prislappen 49 kronor! Helt galet. Förmodligen är priset satt för att vinet ska kvala in tillbaka i fasta sortimentet och det finns också på en hel del butiker.

Det är nästan gratis och jag uppmanar er att springa och köpa minst en låda. Finns det inte i butiken så beställ hem det. Själv sitter jag nu och njuter av den läckra doften.

Jag har tjatat om sherry hur länge som helst och det har känts som det bubblat ett bra tag nu. Det senaste halvåret har det dock känts som det lossnat på riktigt. Nya lanseringar har kommit på ett pärlband och många i vinbranschen har besökt Jerez, en region som tidigare stått långt ner på önskelistan. Det tidigare så skrala utbudet av sherry på Systembolaget är nu…något lite mindre skralt.

Senaste tillskottet är Monteagudo Palo Cortado. En sherry som tilltalar både konnässören (det vill säga mig) som sherrynovisen med sin bärnstensfärg, stora komplexa och nyanserade doft av russin, nötter, apelsin och den medelfylliga, eleganta, torra, sammetslena, friska, eldiga, långa och eleganta smaken. Njut som den är eller testa med en bit hårdlagrad ost eller till soppan du gjort på karljohansvampen.

Lär mer om sherry här.

Vi är inte bortskämda med bra cava på Systembolaget. Drygt tio sorter av detta underskattade spanska mousserande vin finns i det ordinarie sortimentet. Importörerna håller det tiodubbla i beställningssortimentet vilket visar att det bör finnas en efterfrågan. Särskilt besvärande är att det enda monopolet tar in i sina butiker är billigare cava under hundralappen. Visserligen representerar flera av dem bra kvalitet till den blygsamma prislappen, men det finns så mycket mer spännande viner att upptäcka om man vågar sig över det magiska strecket.

Nu har det trots allt dykt upp en ny cava, dock åter under 100-lappen. Cava Blanc de Noirs 1+1=3 U Mes U Fan Tres har ett absurt dumt och långt namn (då är ändå ”Reserva Familia” bortplockat) men är modernt förpackad och med mycket karaktär under korken. Med 75% pinot noir så är vinet fylligt, fruktigt och välstrukturerat och efter 36 månader på sin jästfällning har det fått en bred, jästig, smakrik och nötig karaktär med komponenter av citrus, blodapelsin och röda äpplen. Riktigt bra och personligt och en ”mat-cava” som kan stå upp mot många maträtter. Fungerade exempelvis perfekt till rökt vildgåsbröst med rostade nötter, rotfruktssallad och getyoghurt.

I veckan har jag i glaset återvänt till Hunter Valley och historiska Tyrrell’s.

Med avgångseleverna i sommelierutbildningen Göteborg provade vi 1998 Tyrrell’s Vat 1. När jag provade den på plats för en dryg månad sedan beskrev jag den så här:

Ljust gyllene. Stor, ännu ung doft av rök, nötter, lemoncurd, nötter, bivax och vita blommor. Komplex. Fyllig, rik och koncentrerad och generös citrusfrukt. Välstrukturerad med toner av lemoncurd, nötighet, fet munkänsla, höga men polerade syror. Mycket lång, elegant, fokuserad eftersmak.

Ett verkligt häftigt vin som med sina sexton år som levererar en stor upplevelse och ungdomlig spänst. Man förstår varför dessa viner förr kallades Hunter Burgundy, likheterna med exempelvis en Meursault är många.

Om fyrahundra kronor är för mycket så kan man få en fin vinupplevelse för dryga hundralappen i  2012 Tyrrell’s Old Winery Verdelho. Druvan verdelho är en doldis i vinvärlden och är väl mest känd (ett väl starkt ord kanske) för att vara en av druvorna vid framställning av madeira. I Australien har den odlats i snart 200 år och verkar trivas bra och ger riktigt intressanta viner. Tyrrell’s variant är inget undantag.

Stor fruktig doft av mogen citrus, lime, lite tropisk frukt och litet aromatiskt/kryddigt inslag. Mycket hög frisk syra som balanseras av en rik fruktighet med karaktär av bakad citron och lime samt en liten sötma. Snyggt balanserad med aptitretande syror och läcker fruktighet. Svårt att inte dricka i stora klunkar. Bör fungera perfekt till skaldjur och ostron.

Båda vinerna ligger i beställningssortimentet.

När jag föreläser om sake på sommelierutbildningen så brukar jag slänga in umeshu på slutet för att visa på en annan intressant japansk dryck. Umeshu sorteras av Systemboalget in under fruktvin men är väl egentligen mer likt en likör. Umeshu framställs vanligtvis genom att japanska omogna plommon (ume) får macerera i destillerad sake (shu). När smaken dragits ut ut frukten sötas den och vattnas ned till önskad alkoholstyrka. Resultatet är en fruktig och mycket frisk dryck med en balanserande sötma. Används vanligtvis till desserter, som aperitif och till drinkar.

Just nu finns det ett mycket lyckat exempel i Systembolagets sortiment; Takasago Umeshu. När vi provade den på skolan så skrek faktiskt en av eleverna rakt ut ”så j*vla gott!”. Det är bara att hålla med. Ren och skär dryckesglädje på måttliga 11%. Doften domineras av bittermandel och ligger någonstans mellan körsbärsvin, aprikoser och välsorterad asiatisk kolonialhandel. Smaken har en simmig sötma som nästan döljs av en fantastisk frisk syra som slingrar sig runt stenfruktsaromer, bittermandel, citrus, en spännande aromatisk kryddighet och en lite avslutande bitterhet. Perfekt som aperitif med en isbit, till paté med syltad lök och eller aprikoser, lagrade krämiga ostar och fruktiga desserter, exempelvis färska bär under gelétäcke på en spröd mandelbotten.

Här kommer ett riktigt spännande vin som är resultatet av Miguel Torres Chiles projekt att göra kvalitetsvin av druvan país*. Druvan, som också är ”känd” under namnen criolla och mission, kom till Sydamerika med spanjorerna på 1500-talet och har länge varit den mest odlade i Chile. Den har låg färgintensitet, besvärliga och kärva tanniner och man har ansett att den endast lämpar sig för mycket enkla viner. Syftet med projektet är att lyfta anseendet och priset på druvan och därmed inkomsterna för de kämpande småodlare som fortfarande vårdar de oftast mycket gamla vinstockarna. Man prövade alla upptänkliga metoder och vintyper och kom slutligen fram till det mousserande Estelado Rosé. Druvorna kommer från de otillgängliga områdena som inte konstbevattnas (Secano interior) vilket ger dem en högre koncentration. Det ekologiska vinet görs enligt den traditionella metoden med andra jäsning på flaska men med mycket kort tid på jästfällningen för att bevara druvans karaktär och fräschör. Vinet fick ett fantastiskt mottagande i Chile när det först lanserades.

Mycket blekt rosa. Medelstor, frisk, bärig doft av omogna smultron, hallon, lime, apelsin och vispgrädde. Lätt, torr, mycket frisk, krämig mousse, fräsch fruktighet, hallon, omogna smultron, apelsin, blodapelsin, antydan till brödighet. Frisk avslutning med en liten fetma i munkänslan. Inget stort vin men härligt uppfriskande, läckert och med ett inbyggt löfte om sommar.

Estelado Rosé har funnits en kortare tid förut i Systembolagets sortiment och är nu tillbaka med bra distribution i landet. Rekommenderas varmt!

*Stora delar av texten är tagen från bloggposten jag skrev vid mitt besök hos producenten för två år sedan.

Gör era vinbeställningar NU för hela sommaren! Här kommer nämligen tips om värsta fyndet!

När jag var i Chile för drygt två år sedan besökte jag bland annat producenten Quintay och blev imponerad av vad jag såg och provade. Bland annat provade jag flera årgångar av deras syrah som var ett exempel på hur bra viner man gör av denna druva i Chile. Vinet fanns redan då i Sverige och jag tipsade om det som mycket prisvärt för 109 kr (redan det ett lågt pris internationellt sett).  Importören fick dock problem med försäljningen av årgång 2011 då det ofiltrerade vinet hade en kraftig fällning som konsumenterna inte var bekväma med. Man sänkte då priset till löjliga 79 kronor och jag flaggade för fynd igen. Årgång 2012 som jag provade från fat när jag var på plats i Casablanca behöll det lägre priset men bytte namn från syrah till mer säljande shiraz för att vända försäljningstappet.

Det hjälpte dessvärre inte och vinet avlistades från ordinarie sortiment och förpassades till beställningssortimentet nu med utförsäljningspriset 59 kronor! Det är ett makalöst lågt pris för ett vin som borde kosta det dubbla och som dessutom kan utvecklas fördelaktigt under några år framöver. Men framförallt är det ett fantastiskt trevligt grillvin med massor av mogna, mörka bär och en lätt kryddig aromatisk ton, fylligt, mustigt, rikt fruktigt, nästan söt fruktighet, björnbär, choklad, lavendel och lakrits och en mjuk tanninstruktur.

Det här är ett vin du beställer lådvis av och har på lut till grillfesterna i sommar istället för de russininfuserade italienska vinerna som brukar rekommenderas av kvällstidningarna. Det som finns kvar till hösten passar de mustiga grytorna eller så låter du vinet utvecklas i källaren till nästa sommar. Det finns enligt importören 8000 flaskor i lager och de måste beställas på Systembolaget. Kanske bäst att vara snabb för senast jag skrev om ett liknande fynd blev det huggsexa. Det här vinet är dessutom bättre.

Edit: För den som händelsevis inte litar på mitt ord så bekräftar nu sommeliervärldsmästaren Andreas Larsson kvaliteten med omdömet ”Mycket bra grejer”.

Disclosure: Jag har inte fått en enda flaska eller någon form av ersättning för att skriva detta.

Jag har ett flertal gånger tipsat om en budgetchampagne (som numera ligger på beställningssortimentet) från Champagne Pannier. För drygt tio år sedan arbetade jag med dem på den svenska marknaden tillsammans med deras egensinnige exportchef och sedan dess har de varit en favorit. Jag blev glad när jag såg att det lanserats en ny champagne från dem på Systembolaget. Jag var såklart tvungen att köpa en flaska för att testa.

Champagne Pannier ”Exact” Extra Brut skiljer sig från övriga champagner i den lägre prisklassen genom att vara riktigt torr. De flesta champagner har en dosage, det vill säga en tillsats av socker, för att balansera syran, ge en illusion av kropp och fruktighet och samtidigt göra det mer lättdrucket. Enklare och billigare champagner har ofta ganska mycket dosage då basvinerna av ekonomiska skäl är av lägre kvalitet. Bättre champagner har ofta naturligt mer balanserade och fruktiga viner i basen vilket gör att de står för sig själva. För en låg dosage krävs hög kvalitet. Denna champagne från Pannier har endast 4 gr/l vilket är mycket lågt. Det finns bara en annan champagne i Systembolagets sortiment under 300 kr som har lägre dosage och de flesta andra ligger 50-100% högre i sockerhalt. Minsta tid för lagring av champagne är 15 månader om den inte är årgångsbetecknad, då måste den ligga minst tre år. Pannier ”Exact” ligger minst fyra år! Inte illa då den endast kostar 199 kronor!

Men hur smakar den då om man bortser från de tekniska detaljerna? Mycket bra! Förvånansvärt bra! Ganska stor fruktig doft med tydlig rökig mineralitet, liten brödigt och massor av citrus och vita blommor. Smaken är knastertorr med fokuserad frukt och tydlig, stram mineralitet och rik citruskaraktär av citronzest. Lång, ren och mineralstram eftersmak. Riktigt läcker. Man ska upp åtminstone en hundralapp i pris för att hitta motsvarande kvalitet och stil i sortimentet idag.

Lägger ner ett helt gäng i källaren för detta blir huschampagnen framöver!

Som ett komplement till Systembolagets storpacksdominerade monopolsortiment har man idag möjligheten att hitta spännande viner på andra håll. Vinklubbarna på nätet är en laglig väg att beställa vin som i många fall levereras direkt till dörren.

Förutom att det är bekvämt så kan man hitta spännande viner och det är stor bredd på leverantörerna. Winefinder har ett jättelikt sortiment med bredd och djup och många kultförklarade viner och lilla Caviste släpper lådor med sex flaskor vin från små kvalitetsproducenter i starkt begränsad volym.

Den vinklubb jag hört mest om är The Wine Company som är drivs av den stora tyska vinhandeln The Hawesko Group. Grannar, avlägset bekanta och folk som kommit fram efter provningar jag hållit har pratat om dem. De berättar att de ofta handlar av dem och att deras sortimentslådor är trevliga. Sen vill de höra om jag känner till dem och om jag tycker vinerna är bra. Förutom att jag för flera år sedan beställde något nu glömt vin från dem och därefter blivit bombarderad av direktreklam från dem så kände jag inte till vinerna. När det dök upp ett erbjudande på en provlåda om sex olika röda viner fraktfritt för en dryg femhundring så tog min nyfikenhet överhanden.

Det tog drygt två veckor att få vinerna levererade så man får ha lite framförhållning. Urvalet var chianti riserva, ung rioja, valpolicella, chilensk carménere, generisk bordeaux från ett litet okänt slott och en merlot från södra Frankrike från en producent med respektingivande namn. Lite gott och blandat och väldigt förutsägbart.

Jag kastade mig in i provningen med öppet sinne. Den enkla valpolicellan i sin knubbiga flaska hoppades jag mycket på. I Systembolagets sortiment är det snudd på omöjligt att hitta den lätta, bäriga, mjuka charmiga ursprungliga stilen i russinträsket. Vinet Baroncello uppvisade precis de typiska körsbärstonerna och läskande karaktärerna man förväntar sig. Lättsamt, sorglöst, trevligt och enkelt. Hade jag drivit en enkel italiensk kvarterskrog så hade jag valt detta till husvin och gladeligen betalat en dryg femtiolapp för det. Nu kostar vinet nästan det dubbla.

Därefter gick det än mer utför. Rejält. Samtliga viner kan sammanfattas som tunna, korta, snipiga, fruktfattiga, stumma och riktigt, riktigt trista. Visst fanns det variation bland dem. Något vin var lite bittrare och ett annat lite stjälkigare men det var radanmärkningar. Dessutom var vinerna dyra för typ och ursprung även om de hade varit bra. Överlag ligger priserna i linje med Sytstembolaget.

Så nu vet du vart du ska vända dig om du vill ha deprimerande och överprisade viner levererade hela vägen till din dörr.

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Single malt whisky känner de flesta till. De framställs endast av mältat korn, destilleras i enkelpanna (pot still) som lämnar kvar mycket karaktär och kommer från ett enda destilleri. Single grain whisky däremot är för de flesta en okänd företeelse. Om vi börjar med grain whisky så framställs den av olika sädesslag, exempelvis vete eller majs, och destilleras i en kolonnpanna som ger väldigt ren och neutral sprit. Single grain whisky skiljer ut sig genom att den kommer från ett enda destilleri.

Anledningen till att man så sällan stöter på denna typ är att det mesta går in i den stora produktionen av blended whisky. Med sin rena och ganska milda stil fungerar den perfekt som bas för att lyfta fram mer karaktärsfulla och rökiga sorter.

Loch Lomond Single Grain kommer från ett destilleri som inte är mer än femtio år gammalt och som producerar både grain whisky som kraftfull, rökig single malt.

Mycket ljust gul, nästan halmfärgad (ingen tillsatt sockerkulör). Ren doft av päron, vanilj, honung och en liten fatkryddighet. Mild, ren och rund smak med tydlig kryddighet, citrus, päron och en nästan krämig vanilton. Lång och ren eftersmak med tydlig kryddighet. Trevlig whisky perfekt som en aperitif on the rocks.

De snygga whiskyprovarglasen från Spiegelau hittar du på Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Bardolino är ett område som för oss i Sverige verkligen hamnat i skuggan a v Valpolicella. När Systembolaget är översvämmat av ripasso och amarone från Valpolicella så finns det ett (1) rosévin men inget rött från Bardolino. Det är både orättvist och tråkigt för här hittar vi nämligen en stil av vin som är sorgligt underrepresenterat i sortimentet.

Trots att vinerna från både Bardolino och Valpolicella domineras av druvan corvina så är det mycket stor skillnad i stil mellan dem. Vingårdarna i Bardolino ligger runt Gardasjön omgivet av alper. Trots sitt kontinentala läge har man här ett medelhavsklimat. Jordmånen är också speciell med runt 90 olika mineraltyper som förts dit från bergskedjan med inlandsisen. Med olika lägen på sluttningarna, varierande närhet till den stora sjön och med en jordmån som förändras var hundrade meter så finns här en stor variation att utforska och utveckla.

Röd bardolino är ett ljust, lätt mjukt, friskt vin med fokus på bärighet. Här finns stora variationer med örtighet, mycket sitrustoner som blodapelsin och den lätta stillen gör att mineralitet gärna skiner igenom. Idag gör man även mer koncentrerade och strukturerade viner som kan utvecklas i flaskan. Huvudmålet är dock att göra lättillgängliga och saftiga viner.

Tyvärr var de flesta röda bardolinovinerna vi fick prova av den notoriskt besvärlig årgången 2014 och därför lite bleka och tunna. Ett som stod ut var nedanstående från producenten Zeni. Som av en händelse finns det att beställa på Systembolaget.

2013 Bardolino Superiore. Medeldjup rubinröd. Ganska liten doft av mogna skogsbär, mörka körsbär, hallon. Medelfyllig, frisk, saftig karaktär av mörka, mogna skogsbär, hösthallon, jordgubbar. Tuggig struktur med bra längd och lite stram mineralkaraktär. Mycket trevligt och användbart vin.

Det som gör att Bardolino sticker ut bland italienska viner är att de har specialicerat sig på rosévin som här går underbeteckningen chiaretto (uttalas kiaretto). De har alltid varit en ljusare variant av de röda vinerna och därmed en mörkare typ av rosé och därmed lite rustikare med lite strävhet. Men för några år sedan började några vinmakare att experimentera med en ljusare typ av rosé som ganska dramatiskt skiljde sig från den traditionella. Inför årgången 2014 gick en stor grupp producenter samman för att dra upp linjer för denna nya stil. Så i år lanserades denna nya variant av chiaretto på bred front.

Den nya stilen karaktäriseras av en mycket ljusare färg som lämnat den hallonröda till förmån för blekt lökskalsfärgad till ljust laxrosa. Detta uppnår man genom betydligt kortare tid med skalkontakt, ofta bara några timmar, tidigare skörd samt att man man väljer ut vissa vingårdar som mer lämpliga för rosévin. Smaken är förvånansvärt rik och ofta fet och klarar med sin friskhet av mycket smaker i maten. Vi fick chiaretto genomgående till en måltid där den tacklade en oxkind med kraftig rödvins- och chokladsås bättre än en amarone.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i området. Ambitionen är att inom några år ha olika appellationer för rött och rosé. Man är redan med tolv miljoner buteljer årligen, en tredubbling på fyra år, störst på rosévin i Italien. Kanske Systembolaget vaknar och tar in dessa viner. Man kan ju hoppas i alla fall.

2014 Vignealte Bardolino Chiaretto / Zeni. Ljust laxrosa. Liten doft präglad av syrliga röda bär, lime och citron. Torr lätt, mycket frisk, citrus, omogna jordgubbar, persika, citrus. Ganska kort och en liten torr mineralitet i avslutet.

2015 Vignealte Bardolino Chiaretto / Zeni. (tankprov) Ljust hallonfärgad.  Stor, bärig jästig, jordgubb (bubbelgum). Mycket torr och frisk med mycket enkla bärtoner som jordgubb.

2014 Tenuta La Presa Bardolino Chiaretto. Lökskalsfärgad. Medelstor, nyanserad, lätt blommig, nypon, smultron och mandel. Torr, lätt, mycket frisk med lite fet munkänsla, syrliga röda bär, omogen jordgubbe, elegant med lång eftersmak.

2014 Tenuta La Presa Bardolino Chiaretto Classico. Ljust lökskalsfärgad. Medelstor doft av clementin, persika. Lätt, mycket frisk, citrusdominerad frukt, omogna röda bär, smultron och kryddighet. Elegant eftersmak med bra längd och liten mineralitet.

2014 Villabella Bardolino Chiaretto Classico. Lökskalsfärgad. Ganska liten, lätt parfymerad doft av rosor och citruszest, smultron och persika. Medelfyllig, mycket frisk, omogen aprikos, citrus och omogna smultron. Bra längd och liten skalbitterhet. Mycket bra.

2014 Villa Cordevigo Bardolino Chiaretto Organic. Medeldjupt lökskalsfärgad.  Ganska stor och nyanserad doft av torkade rosor, aprikos, nypon. Medelfyllig, fruktig, balanserad syra, aprikos, mogen citrus. Mineralstram struktur och bra längd.

2014 Guerrieri Rizzardi Bardolino Chiaretto Classico. Blekt laxrosa mot lökskal. Medelstor, nyanserad doft av vita persikor, limejuice, röda bär och mandelkaka. Torr, medelfyllig med fet fruktighet av persika, röda syrliga bär, citrus och lite bittra apelsinskal. Bra längd.

Jag har gnällt många gånger på Systembolagets sortiment av sherry (och det blir mer av den varan längst ned). Det har blivit bättre den senaste tiden* men fortfarande är vi hänvisade till monopolets godtycke för inte ens via ”vinklubbarna” på nätet kan vi hitta alternativ. Skärpning alla privata aktörer som slår er för bröstet och hävdar att ni breddar det svenska utbudet.

*Edit: Fick nu reda på att Systembolaget reviderat sin sortimentsplan för torr sherry/montilla. Från mars i år kommer 15 positioner i standardsortimentet och 18 i premiumsortimentet att bli 13 respektive 16. ”Världens bästa sortiment”.

Nu har dock vårt statliga alkoholdetaljist bestämt sig för att lansera Gran Barquero Pack – en låda med halvbutljer av de vanligaste typerna fino, amontillado och oloroso. Det är visserligen inte sherry (vilket jag fick påpeka då den listades som ”Sherry Pack” på hemsidan) utan viner från Montilla-Moriles. För en sherryälskare är det snudd på bättre. Här gör man nämligen viner i samma stilar som i Jerez men av druvan pedro ximénes och i en oftast lättare och elegantare stil.

Vinerna kommer från producenten Perez Barquero som jag besökte för ett antal år sedan och då fick prova över 100-åriga viner. Har provat vinerna flera gånger efter detta och känner till dem väl så det var ingen överraskning att de håller en mycket hög kvalitet. Finon är av den lättare typen med typiska jästiga inslag, liten animalisk ton och mycket elegant och av lagringen på i snitt tio år märks inte ett spår – mycket fräsch! Perfekt för den som inte provat fino tidigare. Amontilladon, med i snitt 25 års lagring liksom oloroson, var nötigare och likaledes lätt och elegant med tydligare och lite skarpare animaliska toner som passade till lakritsgodis (fråga inte varför jag vet). Oloroson stod ut i sammanhanget med komplexa och nyanserade aromer och smaker av torkad frukt, halstabletter (Kungen av Danmark) och violer. Mycket finstämd och len och samtidigt smakrik men utan den rustika karaktär som man kan få i olorososherry. Mycket bra samling väl värd pengarna (lite över snittet för vad man betalar för sherry).

Nu kommer vi till det retfulla. Lanseringen är ett resultat av en offertförfrågan från Systembolaget där de frågade efter ”ett mixpack med flera olika typer av sherry eller montilla, för att väcka intresse och erbjuda en kunden inspiration”. Gott så. Allt som skapar intresse för sherry i allmänhet och Montilla-Moriles i synnerhet ska applåderas. MEN! Om man nu tycker om ett av vinerna och vill köpa en flaska till kan man då hitta det i sortimentet i monopolbutiken? Svar nej. Kan man hitta andra viner från Montilla-Moriles om man nu blivit nyfiken? Svar nej! Vad är meningen med att retas på det viset? Ett helt bakvänt monopoltänkande. Men importören har väl åtminstone sett till att man kan beställa vinerna separat genom beställningssortimentet. Svar nej. Hur tänkte man där?

Gör om, gör rätt!

Vinerna var varuprov från importören.

Efter att ha genomlevt en 4-dagars sake-utbildning i London på WSET så tyckte jag att det var på sin plats att uppdatera en gammal bloggpost i ämnet och korrigera faktafel.

Under senare år har många upptäckt sakens spännande värld och har stött på ett helt nytt aromspektrum av subtila dofter från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Till skillnad från de allra flesta andra alkoholdrycker så innehåller sake ganska höga nivåer av den femte grundsmaken umami. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå känns sake fortfarande som något konstigt och främmande för de flesta. Den har en annorlunda historia, kulturell bakgrund, etiketterna är snudd på omöjliga att tolka och även framställningen är ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande mycket relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. Det vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte destillerat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en bryggningsprocess där man använder ris och vatten och kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss kan upptäcka skillnader i kranvatten när vi reser mellan olika länder och städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som passerar genom processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning i slutet. Innan den färdiga produkten är i flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Till sake används ris av typen japonica, både den sort som är avsedd till matris samt den sakespcifika sort som kallas sakamai. Det finns cirka 75 sorter, alla med sina olika egenskaper precis som druvor. Sakamai skiljer sig bland annat från matris genom att ha större och mjukare korn samt ha stärkelsen koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att effektivt polera riset och ta bort alla proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl är de närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har stor inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 48 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap och expertis.

De flesta av oss vet att jästen omvandlar sockret till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelsen till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett polerat gryn och detta inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Detta är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som sedan placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste två dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas då och då. När mögelsvampen äter sig in i riskornen bildas det enzym som bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn och luktar lite som kastanj. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är kanske den enskilt viktigaste parametern då den inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig eftersom den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake i sällsynta fall den naturligt förekommande jästen, men idag används mest odlad och officiellt listade  jäststammar.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. Ofta tillsätts även mjölksyra om man inte tillämpar en arbetskrävande traditionell metod där mjölksyran uppstår naturligt. Efter två till fyra veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapas. Denna blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll och vid låg temperatur. Det unika med denna jäsning är att enzymerna samtidigt frigör jäsbart socker i en parallell process.

Efter avslutad jäsning kan man välja att tillsätta neutral alkohol. Dettta gör man för att saken ska bli lättare samt för att förstärka aromerna. Därefter måste saken avskiljas från fasta ämnen, osmälta riskorn och bottensats. Detta sker traditionellt i säckar av kraftig bomull som kan pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften. Vanligtvis pastöriseras saken, men det finns opastöriserad sake (namazake) som ständigt måste hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 16% från den naturliga 20%.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små porslinsskålar men jag föredrar vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa dofterna.

Sake passar många olika typer av rätter. Man brukar säga att sake aldrig bråkar med maten. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Sakens naturliga umamiinnehåll gör att den lämpar sig väl till umamirik mat. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Vanliga typbeteckningar.

Futsushu – enkel sake, ofta halvtorr, som inte faller in under några av de övriga kvalitets beteckningarna, i vinvärlden ”ett bordsvin”. Kan vara både bra och dålig, men alltid enklare. Oftast den mer industriellt framställda volymsaken.

Junmai – hög till mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till 70% eller mer, Junmai betyder ”rent risvin” och får alltså bara innehålla ris, kojiris, vatten och jäst. Ej alkohol. Jäsningen varar cirka 18 – 21 dagar. Junmai kan användas tillsammans med andra beteckningar och anger då endast att ingen alkohol är tillsatt, ex Junmai Daiginjo.

Ginjo och Daiginjo – mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till 60%  respektive 50 eller mer, alkohol får tillsättas till mäsken. Ofta används en annan typ av jäst och jäsningen sker vid lägre temperatur och under längre tid cirka 30 – 36 dagar. 

Tokubetsu – Tokubetsu betyder ”special” och indikerar exempelvis att man använt sig av ett särskilt ris eller speciella, arbetskrävande eller väldigt traditionella metoder.

Nigori – Ofiltrerad och grumlig sake, oftast lite sötare

Taruzake – Lagrad kortare tid på små fat av japanskt cederträ.

Under studieresan i Rioja fick vi se de flesta aspekter av regionen; stort, smått, modernt samt det traditionella. Det sistnämnda representerades på ett bra sätt av Martínez Laquesta.

Man flyttade för några år sedan till en helt ny toppmodern anläggning som inte på något sätt skvallrar om att man är dedikerad till traditionen. Men bakom den polerade betongen och stora glaspartierna vinifierar och lagrar man som förr. Man använder bland annat en stor andel garnacha (upp till 50%) vilket är ovanligt idag när odlingsarealen för druvan i regionen är 7% och sjunkande. Under den långa lagringen görs all omdragning (överföring av vinet mellan faten) helt manuellt utan pumpar och utan blandning mellan faten.

Bodegans viner är verkligen långlivade såsom traditionella riojor ska vara. Detta visades i de två intressanta årgångsvertikaler som redovisas nedan.

En synnerligen sympatisk bodega med riktigt bra viner i både traditionell och mer modern stil. Att de dessutom gör en grym vermouth fick mig såld. Tyvärr dras de med ett STORT problem; alla deras etiketter inklusive logotypen baseras på det förfärliga teckensnitttet Zapf Chancery. Etiketterna får mig att instinktivt vända bort blicken. Kan inte vara bra för försäljningen. De skulle definitivt fundera på att uppdatera de gamla etiketterna.

Vermouth Special Edition. Bärnstensfärgad. Stor komplex kryddig, karamellig doft, mint, ingefära, apelsinmarmelad, vanilj, peppar, någon eldighet, kakao, knäck. Söt, simmig och kryddig med en mycket fint avvägd kryddbeska, peppar, ingefära. Lång finstämd eftersmak.

Campeador Reserva

Bodegan representeras av Vinupplevelser och 2005 Campeador Reserva kan beställas här.

1968 Campeador. Mycket ljust tegelröd. Stor mogen, utvecklad och komplex doft av russin, läder, svamp, hallonkräm, nyponsoppa, kakaopulver och cocacola. Ganska fyllig, mycket frisk, sammetslena och låga tanniner, syrliga bär, tranbär, anis och en liten beska i den långa och förvånansvärt balanserade eftersmaken.

1981 Campeador. Ljust tegelröd. Stor utvecklad doft, svamp, rök, krut, torkad frukt och lite dammig. Fyllig, smakrik, frisk med tanniner med litet fast grepp, röda bär, syltiga jordgubbar, kryddighet, lite torr eftersmak men med bra längd men lite spretigt avslut.

2001 Campeador. Mörkt brunröd. Medelstor, mintig, rökig, mörka bär, jordgubbar. Fyllig, smakrik, ganska kraftfull med stadiga tanniner, frisk syra, bra frukt, mörk choklad, lite torr ekstruktur, mycket bra längd med bra balans.

2005 Campeador. Dessvärre korkad.

Félix Martinez Lacuesta

1995 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medeldjup brunröd med grusig fällning. Stor, utvecklad rödfruktigt syltig och karamellig ton, jordgubbsmarmelad och liten rökighet. Fyllig, mycket frisk och välstrukturerad, lite eldig och intensiv. Lång  eftersmak.

2000 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medldjupt tegelfärgad. Ganska liten och tillknäppt doft av kryddor, läder och torkad frukt. Fyllig, frisk, mycket smakrik men polerad och elegant med mycket bra längd rik på röda och mörka bär och ett kryddigt avslut.

2005 Félix Martinez Laquesta (magnum). Djupt rubinröd. Dämpad ännu outvecklad doft av mörka bär och ekkrydda. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av mörka mogna bär, välbalanserade syror och tanniner, lång eftersmak med intensitet.

 2010 Félix Martinez Laquesta. Djupt rubinröd med blå kant. Medelstor doft av mörka mogna bär, björnbär, blåbär, grädde. Mycket fyllig, fruktig, välbalanserad och fint strukturerad med både kraft och elegans. Mycket lång eftersmak.